Dag 2, 16 december fortsättning
Planet har lyft mot Colombo allt lugnt Vincent har lyckats med konststycket att somna samtidigt med sina föräldrar. Tittar tillbaka på staden vi nyss for igenom inte så stor (kanske 300 000 enligt taxichaffisen) men ganska vidsträckt. Väldig enhetlighet i bebyggelsen både i form och färg, sandfärgat är nog en träffande beskrivning. Både staden och det som försiggår där väcker nyfikenhet, t.ex. att BNP per kapita är 800 000 kr (får dom verkligen betalt i kronor). Mina känslor från gårdagen har klingat av kanske av trötthet eller för att vanliga resenärer dominerade folkbilden inne på flygplatsen. Eller – hemska tanke – för att somliga inte vaknade lika lätt som jag.
Några timmar senare och 2½ tidszoner längre fram glidflyger vi stilla in mot Sri Lanka och flygplatsen i Colombo. Från luften ser ön grön ut och med mycket mera vatten än jag förväntat mig (jag menar nu inte havet). När vi börjar närma oss palmtopparna ökas motorvarvet plötsligt och utan förvarning till max, planets nos pekar rakt upp och vi stiger från 400 till 4 500 meter i ett nafs. Lite tysta blickar utbytes mellan stolsraderna och sedan kommer den enkla förklaringen från kaptenen att han behöver ett nytt försök, dessutom är det 30 grader varmt på marken. Ny inflygning, duns och tvärbroms därefter normala rutiner med bagage och ett besök i duty-free för att inhandla bröllopsvinet och sedan ut i värmen – puh. Vi ska åka med en liten minibusstaxi ett par mil söderut till Kelaniya där Johns föräldrar har sitt hus. Denna taxifärd kommer för alltid att bli ihågkommen och ska årligen celebreras den 17 december för att vi undslapp detta med våra liv i behåll. Vägen vi ska åka har två filer i vardera riktningen – gott så även om de är smala med våra mått mätt. I praktiken nyttjas dock de två filerna som tre där bilar, bussar, lastbilar och en oändlig mängd med tuktuk fajtas om utrymmet. Mellan dessa fordon (om det finns ett mellan) surrar olika former av tvåhjulingar som getingar och cyklar i ett icke föraktligt antal med en till fyra passagerare. Tala om effektivt nyttjande av infrastrukturinvesteringarna. För fotgängare finns det trottoarer dock utan någon kant eller nivåskillnad. Detta tror jag beror på att trottoarerna också används som någon slags nödomkörningsfil när ingen annan plats gives (verkligen fiffigt). I yttersta nödfall kan också den lilla smala mittremsan mellan de båda väghalvorna nyttjas för omkörning, för om ska man. Särskilt trickigt blir det när någon ska göra en högersväng (riktigt tänkt, det är vänstertrafik). Har man tur står det en trafikpolis i korsningen som kan bistå. Har man riktigt tur så åtlyds också polisens gestikulerande. Hur som helst, först blinkar man och sedan förstärker man denna avisering med att sakta och successivt föra ut sitt fordon i de motsatta filerna. Eftersom det objektivt sett inte finns något utrymme så får man bildligt talat skapa det genom att tränga sig fram med den fromma förhoppningen att ingen drämmer in i sidan. Skohorn hade varit ett lämpligt hjälpmedel, men här nyttjas mod och tillförsikt och det allestädes närvarande signalhornet. Inga trafikrörelser genomförs utan två – tre signalstötar. Om man gör en lista över de tillfällen när man tutar, blir bli den lång. Jag väljer därför det omvända en lista när man inte tutar, den blir kort eller snarare tom.
Trafikupplevelsen förstärks nu av att mörkret snabbt faller, på en halvtimma är det nedmörkt och eftersom det inte finns gatubelysning blir det än svårare att uppfatta vad som händer. Det är väl vid sådana här tillfällen man åkallar de högre makterna (det finns ju flera att välja på). Av från huvudvägen in på smala krokiga gator av varierande karaktär. Det slår mig hur mycket vi klagade på Kaserngatan i Linköping både före och efter ombyggnaden, det ska jag inte göra längre. Det finns gator som inte bara har potthål, hela gatan är snarare ett stort potthål där bilarna måste krypa och snirkla sig från den ena sidan till den andra. Framme vid 249 Waragoda road i Kelaniya.
Gunnar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar