Gunnar goes Sri Lanka del 2...

Dag 2, 16 december
Vaknar med en bedövande halssmärta, det där berömda rivjärnet. Kan knappast prata så här krävs nog professionella insatser. Undrar vem eller vad som kan hjälpa i denna situation. Utanför hotellfönstret vräker snön ner och vintern visar alla sina muskler, bara vi kommer upp ovanför molnen så blir nog allt OK. Tilda fixar en läkartid på vårdcentralen på Sky Clinic klockan 10. Taxi genom snöovädret, kompenserar chaffisen för gårdagens snålhet, visserligen en annan bil och chaufför men...... Väl inne på Arlanda hittar jag vårdcentralen efter att ha attackerat ”lokalbefolkningen” med frågor några gånger. Trevligt bemötande på vårdcentralen, snyggt för att inte säga designat – privat! Undersökning, provtagning och så står jag där med en kartong antibiotika och ett givet löfte att inte börja äta medicinen förrän jag blir sjuk på riktigt – feber och sådant.
Sätter mig ner på Wayne´s coffee med en stor latte och bestämmer efter samråd med klockan att jag inte åker tillbaka till hotellet utan väntar här på mina reskamrater. Väntan fyller jag med kaffe och några inledande delar av den nya skollagen. Hela sällskapet återsamlas, lite lätt lunch och några inköp och sedan iväg med bagage och sedan säkerhetskontroll enligt konstens alla regler. Väl framme vid passkontrollen noterar vi att ett handbagage saknas, en väska icke helt utan betydelse dessutom. Lätt panik utbryter eftersom sista utrop om att gaten stänger Två snabblöpare hittar väskan i säkerhetskontrollen och vi hinner genom gaten i sista sekund, för att sedan vänta en timma i planet för antisnö- och isbehandling.

Några timmar senare landar vi i Doha. Direkt i ankomsthallen möts vi av en ung man med en skylt med våra namn på. Lätt förvånade följer vi honom förbi de långa och ringlande köerna. Vi står helt plötsligt först i kön bland alla som ska köpa visum. I diskar eller snarare boxar sitter personalen där man får sitt pass granskat och stämplat och där man betalar avgiften för visum. Allt går snabbt och effektivt men jag känner ändå ett visst obehag eller kanske en slags oro när tjänstemän i hellånga vita särkar tittar på eller snarare tvärs igenom mig. Jag känner tydligt att jag är ingen och i sammanhanget helt utan betydelse och det är kanske det som oroar. Vi checkar inte ut vårt bagage utan ger oss snabbt mot utgången där vi möts av Johns faster Shriani och hennes man Mike. Med deras bil och en taxi far vi genom en del av Doha. En hel del trafik, inte särskilt risiga bilar, snabb trafik, trefilig väg, inga uppförsbackar bara så ni vet. Hemma hos faster 00:30 lokal tid, fantastiskt att bli så generöst mottagen i någons hem och vid denna tid på dygnet. En kopp te lite småprat och sedan i säng, inte helt lätt att somna tänker på att jag egentligen inte behöver väckning av telefonen i morgon.

Klockan fem startar böneutroparna runt oss uppvaknandet blir mycket speciellt och jag blir direkt medveten om var jag är. I Doha bor ingen längre än 600 meter från en moské, vilket betyder att bönerna sköljer över oss från olika håll och inte helt synkront – fasförskjutning var väl någon slags musikelektrisk finess sometimes. Överhetens påbud och förväntningar är stark om än i religiös skepnad och i arla morgonstund. Många tankar om totalitär ordning och kontroll virvlar förbi under timman fram till sex när vi ska stiga upp. Har möjligen fel på alla punkter i detta kanske är det bara mina fördomar och västerländsk indoktrinering som spökar. Jag känner som jag gör hur eller hur som dom säger i Östergötland. 

Utsikt från Johns faster, Shrianis, hus i Doha. 

Klockan sju återfärd till flygplatsen, våra hjälpsamma värdar lämnar oss med tydliga instruktioner för hur vi ska gå (eftersom de inte får följa med in på flygplatsområdet).

Fortsättning följer...

Gunnar