Tyvärr...

Idag är det vår stora dag här nere. Kyrkklockorna ringer om en dryg timme. Vi ville gärna sända ceremonin live på nätet, men tyvärr går inte det. Inte för att inte tekniken är med oss - snarare att det varit totalt fullt upp att detta fallit mellan stolarna. Vi skickar upp lite bilder senare istället.
John

Gunnar goes Sri Lanka del 6...

Dag 10, 25 december

Juldagsmorgonen medför ingen slädfärd till julottan i år heller. Somnade sent i natt när discodunket dött ut och vaknar redan vid femsnåret, trött och myggbiten. Ann, Nisse och Henrik anländer och nu väntar vi på att vår koloni ska växa fram till bröllopsdagen. Väderförhållandena i Sverige och i Europa har medfört visst frånfälle, just nu är vi nio här på hotellet. I morgon ska det vara repetition i kyrkan och på måndag smäller det.

Gunnar

Gunnar goes Sri Lanka del 5...

Dag 7, 22 december

Den 22 December åker vi till Negombo för att flytta in på Camelot Beach Hotel. Lugn taxiresa dryga timmen, Vincent var inte helt bekväm med resan men vi kom fram. Hotell Pegasus skörtade upp oss på taxiresan med det är väl sådant man får ta som turist. Vi bor nu i ett hotell- och turisttätt område och det märks när man kommer ner på stranden. Försäljarna anfaller som en flock strömknott på en fjällvandring i Padjelanta. Inget försvar finns har man blivit av med tio står det 100 åter. Räddningen är att ta sig upp i hotellets trädgård där är man fredad av hotellets vakter. Fanns inte dessa skulle försäljarna säkert sitta i knät när man äter sin frukost.

Två gånger har vi besökt de centrala delarna av Negombo. Det är ett öronbedövande dån från motorer och signalhorn, gatuförsäljare som ropar ut sina erbjudanden och affärer som vill locka kunder genom att placera ett kraftfullt PA-system med högtalare vid sin entré och det finns inget annat än fullt spjäll som gäller. På några ställen finns det högtalare som sitter i höga stolpar och ur dessa strömmar något som jag tror är samhällsinformation (propaganda med andra ord) Denna information övertrumfar i volym alla andra ljud. Hörselskador borde vara en folksjukdom i detta land. Det finns ett stort utbud av allt man kan behöva från frukt och grönt till kläder, skor och målarfärg, fyrverkerier och all sköns mat. Man kan handla direkt på gatan eller i mer eller mindre moderna affärer. Mottagandet i affären är omtumlande, det känns mera som att det är affärsinnehavarens behov av att sälja snarare än kundens behov av en viss vara som påverkar vad som sker i butiken. När man hittat det man söker lämpas varan fram till en speciell disk och därefter erbjuds man än det ena än det andra och man måste kraftfullt markera att man är nöjd. Expediten följer sedan med fram till kassan räknar samman (manuellt eller miniräknare) vad man är skyldig. En annan expedit tar emot mina pengar och lämnar till en tredje som räknar upp växel och lämnar den och kvitto till mig.

Idag på julaftonen har jag upplevt detta myllrande inferno för andra gången kan inte säga annat än att det är fascinerande, men jag skulle inte kunna tänka mig att leva under dessa förhållanden. Tvivlar på att ordet tyst ens finns i den Lankesiska akademiens ordlista. Detta kommer tvivels utan att bli den mest ovanliga julafton som jag någonsin upplevt, spännande och lärorikt och absolut ett tänkvärt perspektiv på det liv vi lever i vanliga fall. Tillbaka på vårt hotell bestämmer vi oss för en promenad, vi går norrut och tittar och fönsterköper allt vad vi förmår. Tittar på en utomhusförsäljning av tavlor – kanske senare. Klockan är nu ca 6 på julaftonskvällen, fortfarande mycket varmt, affärerna är öppna, byggnadsarbetare är i full gång med att lasta tegel även annat arbete pågår och trafiken lika intensiv och hetsig som vanligt och det är julafton.

Gunnar

Gunnar goes Sri Lanka del 4...

Dag 3, 18 december

Efter övernattning hos Johns föräldrar bokar vi in os på hotell Pegasus, där bröllopsfesten ska hållas och där vi ska fira nyår. Från början var tanken att vi skulle bott några nätter i Kelaniya men det är bara att erkänna att med sådan värme klarar inte vi att sova utan artificiell kyla. Taxifärden till hotellet blir lugn, mindre trafik, om möjligt ändå sämre vägar och en ny taxi som chauffören uppenbarligen är rädd om. Detta blir en kort resa genom Sri Lanka från vanlig bebyggelse till hyddor och plåtskjul och till slut ett lyxhotell från stoltare tider med vakter och grindar. Det blir helt plötsligt lite mera förståeligt att BNP per kapita är 650 kronor. Kan undra om det är 1 300 gånger dyrare att leva i Qatar? Johns pappa har förhandlat fram ett bra pris åt oss, som om vi vore lokalbefolkning. Detta känns lite kluvet mot bakgrund av ovan gjorda räkneexempel. Bra att turismen ger inkomster men är det en långsiktig lösning för att skapa drägliga levnadsförhållanden för folkflertalet. Maten på hotell Pegasus får vi dock betala till fullt pris, lite tröst åt tigerhjärtat (klart tvetydig symbol här på ön kanske) i alla fall.

Vi stannar på Pegasus till den 22 december, vi solar och badar och äter både gott och mycket. Maten är inte turistanpassad utan det är ris till alla mål, frukost, lunch och middag. Detta ska inte uppfattas som något klagomål, variationen är stor och riset kan kombineras med kyckling, fisk, kött och en mängd olika kryddiga hopkok av frukt och grönsaker. Maten är i allmänhet starkt, ibland glödhet men genomgående mycket god, vi njuter och har det hur bra som helst. Det är inte så hård beläggning på hotellet, däremot gott om personal som genomgående är mycket vänlig. Vincent väcker naturligtvis stor uppmärksamhet och titt och tätt kommer det fram leende kvinnor som vill ta kort på honom. För egen del har inga sådana förfrågningar uppkommit.

Den 19 december åkte vi till Kelaniya dels för att handla en del åt John och Matilda men också för att äta tillsammans med Johns föräldrar. Maten inhandlades i en liten ”hål-i-väggen-restaurang, stekt ris kyckling och friterade räkor – kryddiga! Åter genom mörkret till hotellet på kvällen för att sova i sköna sängar i ett svalt rum. Runt vårt hotell växer olika slags palmer, lotus- och mangoträd. Gott om kråkfåglar men också svalor, starar och någon slags vit häger. Vi såg också en gigantisk rovfågel med vitt huvud och rödvita vingar. 21 och 22 ägnar vi mesta tiden till att ta hand om Vincent medan John o Tilda bröllopsfixar och förhandlar om hur saker och ting ska ordnas på bröllopsdagen.

Gunnar

Gunnar goes Sri Lanka del 3...

Dag 2, 16 december fortsättning

Planet har lyft mot Colombo allt lugnt Vincent har lyckats med konststycket att somna samtidigt med sina föräldrar. Tittar tillbaka på staden vi nyss for igenom inte så stor (kanske 300 000 enligt taxichaffisen) men ganska vidsträckt. Väldig enhetlighet i bebyggelsen både i form och färg, sandfärgat är nog en träffande beskrivning. Både staden och det som försiggår där väcker nyfikenhet, t.ex. att BNP per kapita är 800 000 kr (får dom verkligen betalt i kronor). Mina känslor från gårdagen har klingat av kanske av trötthet eller för att vanliga resenärer dominerade folkbilden inne på flygplatsen. Eller – hemska tanke – för att somliga inte vaknade lika lätt som jag.

Några timmar senare och 2½ tidszoner längre fram glidflyger vi stilla in mot Sri Lanka och flygplatsen i Colombo. Från luften ser ön grön ut och med mycket mera vatten än jag förväntat mig (jag menar nu inte havet). När vi börjar närma oss palmtopparna ökas motorvarvet plötsligt och utan förvarning till max, planets nos pekar rakt upp och vi stiger från 400 till 4 500 meter i ett nafs. Lite tysta blickar utbytes mellan stolsraderna och sedan kommer den enkla förklaringen från kaptenen att han behöver ett nytt försök, dessutom är det 30 grader varmt på marken. Ny inflygning, duns och tvärbroms därefter normala rutiner med bagage och ett besök i duty-free för att inhandla bröllopsvinet och sedan ut i värmen – puh. Vi ska åka med en liten minibusstaxi ett par mil söderut till Kelaniya där Johns föräldrar har sitt hus. Denna taxifärd kommer för alltid att bli ihågkommen och ska årligen celebreras den 17 december för att vi undslapp detta med våra liv i behåll. Vägen vi ska åka har två filer i vardera riktningen – gott så även om de är smala med våra mått mätt. I praktiken nyttjas dock de två filerna som tre där bilar, bussar, lastbilar och en oändlig mängd med tuktuk fajtas om utrymmet. Mellan dessa fordon (om det finns ett mellan) surrar olika former av tvåhjulingar som getingar och cyklar i ett icke föraktligt antal med en till fyra passagerare. Tala om effektivt nyttjande av infrastrukturinvesteringarna. För fotgängare finns det trottoarer dock utan någon kant eller nivåskillnad. Detta tror jag beror på att trottoarerna också används som någon slags nödomkörningsfil när ingen annan plats gives (verkligen fiffigt). I yttersta nödfall kan också den lilla smala mittremsan mellan de båda väghalvorna nyttjas för omkörning, för om ska man. Särskilt trickigt blir det när någon ska göra en högersväng (riktigt tänkt, det är vänstertrafik). Har man tur står det en trafikpolis i korsningen som kan bistå. Har man riktigt tur så åtlyds också polisens gestikulerande. Hur som helst, först blinkar man och sedan förstärker man denna avisering med att sakta och successivt föra ut sitt fordon i de motsatta filerna. Eftersom det objektivt sett inte finns något utrymme så får man bildligt talat skapa det genom att tränga sig fram med den fromma förhoppningen att ingen drämmer in i sidan. Skohorn hade varit ett lämpligt hjälpmedel, men här nyttjas mod och tillförsikt och det allestädes närvarande signalhornet. Inga trafikrörelser genomförs utan två – tre signalstötar. Om man gör en lista över de tillfällen när man tutar, blir bli den lång. Jag väljer därför det omvända en lista när man inte tutar, den blir kort eller snarare tom.

Trafikupplevelsen förstärks nu av att mörkret snabbt faller, på en halvtimma är det nedmörkt och eftersom det inte finns gatubelysning blir det än svårare att uppfatta vad som händer. Det är väl vid sådana här tillfällen man åkallar de högre makterna (det finns ju flera att välja på). Av från huvudvägen in på smala krokiga gator av varierande karaktär. Det slår mig hur mycket vi klagade på Kaserngatan i Linköping både före och efter ombyggnaden, det ska jag inte göra längre. Det finns gator som inte bara har potthål, hela gatan är snarare ett stort potthål där bilarna måste krypa och snirkla sig från den ena sidan till den andra. Framme vid 249 Waragoda road i Kelaniya.

Gunnar

Halvslö uppkoppling...

Nu sitter jag här med 3 minuter kvar av en 30 minuters internet-biljett. Det har alltså tagit mig 27 minuter att publicera Gunnars läsvärda inlägg här nedan. Jag hade velat kasta upp ett gäng bilder också, men det får vänta till en annan dag.

 Idag bor vi på Pegasus Reef Hotel, cirka 20 minuter från vårt hus i Kelaniya. Vincent behövde lite air-condition. Och hans föräldrar behövde få sova ordentligt en natt för att inte vara helt slut när bröllopet drar igång.
Idag har vi i alla fall varit rätt produktiva, vi har nämligen valt ut alla blomdekorationer till bröllopet. Gick på runt 4000 svenska kronor för hela baletten (kyrkdekorationer, bildekorationer och festlokalsdekorationer). Det får väl anses hyfsat bra...
Imorgon flyger det första "svensklasset" till Sri Lanka, med min syster Jamie, hennes kille Clas, och Matildas familjevänner Anne, Nisse och Henrik. Varmt välkomna säger vi. Med betoning på varmt...
John

Gunnar goes Sri Lanka del 2...

Dag 2, 16 december
Vaknar med en bedövande halssmärta, det där berömda rivjärnet. Kan knappast prata så här krävs nog professionella insatser. Undrar vem eller vad som kan hjälpa i denna situation. Utanför hotellfönstret vräker snön ner och vintern visar alla sina muskler, bara vi kommer upp ovanför molnen så blir nog allt OK. Tilda fixar en läkartid på vårdcentralen på Sky Clinic klockan 10. Taxi genom snöovädret, kompenserar chaffisen för gårdagens snålhet, visserligen en annan bil och chaufför men...... Väl inne på Arlanda hittar jag vårdcentralen efter att ha attackerat ”lokalbefolkningen” med frågor några gånger. Trevligt bemötande på vårdcentralen, snyggt för att inte säga designat – privat! Undersökning, provtagning och så står jag där med en kartong antibiotika och ett givet löfte att inte börja äta medicinen förrän jag blir sjuk på riktigt – feber och sådant.
Sätter mig ner på Wayne´s coffee med en stor latte och bestämmer efter samråd med klockan att jag inte åker tillbaka till hotellet utan väntar här på mina reskamrater. Väntan fyller jag med kaffe och några inledande delar av den nya skollagen. Hela sällskapet återsamlas, lite lätt lunch och några inköp och sedan iväg med bagage och sedan säkerhetskontroll enligt konstens alla regler. Väl framme vid passkontrollen noterar vi att ett handbagage saknas, en väska icke helt utan betydelse dessutom. Lätt panik utbryter eftersom sista utrop om att gaten stänger Två snabblöpare hittar väskan i säkerhetskontrollen och vi hinner genom gaten i sista sekund, för att sedan vänta en timma i planet för antisnö- och isbehandling.

Några timmar senare landar vi i Doha. Direkt i ankomsthallen möts vi av en ung man med en skylt med våra namn på. Lätt förvånade följer vi honom förbi de långa och ringlande köerna. Vi står helt plötsligt först i kön bland alla som ska köpa visum. I diskar eller snarare boxar sitter personalen där man får sitt pass granskat och stämplat och där man betalar avgiften för visum. Allt går snabbt och effektivt men jag känner ändå ett visst obehag eller kanske en slags oro när tjänstemän i hellånga vita särkar tittar på eller snarare tvärs igenom mig. Jag känner tydligt att jag är ingen och i sammanhanget helt utan betydelse och det är kanske det som oroar. Vi checkar inte ut vårt bagage utan ger oss snabbt mot utgången där vi möts av Johns faster Shriani och hennes man Mike. Med deras bil och en taxi far vi genom en del av Doha. En hel del trafik, inte särskilt risiga bilar, snabb trafik, trefilig väg, inga uppförsbackar bara så ni vet. Hemma hos faster 00:30 lokal tid, fantastiskt att bli så generöst mottagen i någons hem och vid denna tid på dygnet. En kopp te lite småprat och sedan i säng, inte helt lätt att somna tänker på att jag egentligen inte behöver väckning av telefonen i morgon.

Klockan fem startar böneutroparna runt oss uppvaknandet blir mycket speciellt och jag blir direkt medveten om var jag är. I Doha bor ingen längre än 600 meter från en moské, vilket betyder att bönerna sköljer över oss från olika håll och inte helt synkront – fasförskjutning var väl någon slags musikelektrisk finess sometimes. Överhetens påbud och förväntningar är stark om än i religiös skepnad och i arla morgonstund. Många tankar om totalitär ordning och kontroll virvlar förbi under timman fram till sex när vi ska stiga upp. Har möjligen fel på alla punkter i detta kanske är det bara mina fördomar och västerländsk indoktrinering som spökar. Jag känner som jag gör hur eller hur som dom säger i Östergötland. 

Utsikt från Johns faster, Shrianis, hus i Doha. 

Klockan sju återfärd till flygplatsen, våra hjälpsamma värdar lämnar oss med tydliga instruktioner för hur vi ska gå (eftersom de inte får följa med in på flygplatsområdet).

Fortsättning följer...

Gunnar